Vad är det värt att låta det jag lovade mig själv raseras? Ingen ska in innanför det fantastiskt starka staket jag aktsamt byggt upp under en enastående kort tid. Det som finns här innanför ska inte synliggöras. Det som finns här är mitt och förblir mitt alldeles egna och alla andra kan egentligen dra dit pepparn växer. För att jag är jag. Och jag har kommit så långt, och det vet ingen om så alla tror bara att allting är så jävla okej. Ibland funderar jag på att kallhjärtat vråla ut allting i allas ansikte, helt oprovocerat berätta vad som ideligen fuckar upp min värld, iscensätta hela den här grejen så att människor som tror att dom vet förstår. Men sånt gör man inte. Socialt underkänt att bete sig på det viset. Oacceptabelt att inte kunna eller orka vara så väldigt jävla stark. 

Man kan se det så lätt egentligen. Men ingen öppnar upp och säger att här ser det ju inte ut att stå rätt till egentligen. Och kanske en klapp på axeln skulle göra det lättare att ställa sig upp varenda gång man trillar dit. Jag lever för er alla och orkar inte längre med prestationskrav. Våra världar ser antagligen så olika ut och så låtsas vi ändå som om vi är likadana och klistrar fast oss i varandra. 

Men man får inte vara destruktiv gentemot sig själv, det resulterar enbart i självuppfyllande profetior. Och jag tänker fortsätta med detta frekventa hyckleri om att allting är helt okej och det är lugnt, jag mår bra. För det spelar ingen roll för omvärlden vad som försiggår innanför. Vi anförtror oss åt det yttre och därför är vi alla egentligen bara rollsatta i en stor och jävligt irriterande pjäs som fortlöper tills vi orkar stå vid varandra som vi egentligen alltid lovar att göra. 

Din lukt ligger kvar på min hud. Gör ont att andas men vad vet jag, att du kanske lämnade det medvetet och att vi vet att det ska göra ont. Jag ska se dig gå för att veta att du varit här och aldrig mer igen ska jag hoppas. Det pulserar fortfarande och påminner om att det är sant men att det snart enbart är ett minne blott. Aldrig mer ska du få chans, ta tag i mig och sen släpp mig. Allt ont är konkret och vi rör nästan vid det, för det känns. Sen ska jag stå kvar och titta, på när du går och jag faller. Och så gråter jag. Men det vet inte du. Vi vet att vi bara låtsas vara andra för att det ska vara enkelt och inte alls svårt. Men när du ser mig och jag ser dig, rakt framifrån, så känns det som om du inte bara känner ingenting och vill ingenting mer än detta. Men jag kan inte hoppas. Jag förväntar mig att du aldrig släpper mig, men att du faktiskt redan gjort det. Och att jag bara vill hålla dig kvar, och säga att du aldrig igen ska försvinna. Men så är det tyst, och tystnaden bryts av dina andetag som du andas på mig. Jag andas dig, men det slår inuti mig och jag vill inte känna. Dina ögon bara tittar men ser ingenting. Missar hälften av det som står framför dig och så känner du inte efter. Men så kan jag inte tvinga dig att säga att du själv vet att det här är rätt utan jag ligger och blundar och tänker att du tänker. Kanske tänker du på mer. Jag är någon annan nu, inte alls den som ligger och hoppas. Aldrig mer ska du få plats hos mig. Jag ska aldrig se dig gå. 

have you ever reminisced on something in the pass, thinking of every possible way you could've changed it; made it last, made it work? you spend your days waking up, thinking about it, going through your day, thinking about it, going to bed, thinking about it, hoping and praying it will come back - nothing last forever. People can be together for years and years, but that thing that was there died. People live and people die, we go through our lives with half our minds thinking about yesterday and not today, you're in denial, heartache, regretting. We're young, we're reckless, we're alive; we make mistakes, we loose people we love and that's the way life works. Letting go isn't being week or giving up. Letting go is growing up.

Vill egentligen inte bry mig, men jag gör det ändå.

Kissie.

Hon är inte skarpaste kniven i lådan.

Hon är, för mig, typ en brödkniv. Som är riktigt slö.

En sådan brödkniv som knappt går igenom brödet, och sedan blir brödskivorna konstiga.

Smala till en början, och sen stora och tjocka i slutet. Så där så man blir besviken och bestämmer sig för att skippa att äta bröd.

Så är Kissie för mig. Om jag ska använda mig av en knivmetafor.

Blir så arg.

Så arg så att jag tappar mig själv helt.

Snacket om att förbjuda "kamphundar".

Vad är det för förbud?

Folk som verkligen brinner för hundar, och kanske just raserna som betraktas som "kamphundar".

Och vafan. Kamphund?

Om en tax är framavlad till att vara utställningshund så den väl inte en utställningshund förens den ställs ut?

Taxen har bara ett papper som säger att den är av fin stam. Det betyder inte att den kan vinna tävlingar. Inte heller göra korrekt ifrån sig på en tävling om den inte är tränad. För den har inte det i sig.

Exakt samma sak med kamphundar. Dom är inte kamphundar förens man tränar dom att vara i kamp.

Alla hundar har avlats fram för olika orsaker. Och man kan inte döma ut en hundras pga av det.

Det handlar inte om hundarna. Det handlar om dem som värnar om hundarna. Vi människor.

Självklart tycker jag att hundar som är aggressiva och utgör ett hot mot människor ska avlivas om det inte går att förändra. Men det gäller alla raser. För alla raser kan bli aggressiva i fel händer.

That's it.

Hade tänkt testa att köra 50% raw food ett tag framöver. Förhoppningsvis kan det sätta fart på dom sista kilona som ska bort och sedan förhoppningsvis så kommer jag må sådär magiskt bra som alla raw food anhängare verkar göra.

Alla raw foodare verkar vara så glada. Och positiva.

Och ogiftiga.

För stoppar man i sig raw food så är man ren som fan.

Så jag ska bli ren och giftfri och positiv, hade jag tänkt. Blir kanske bara hälften så ren och giftfri och positiv eftersom jag tänker inte köra på med full gas.

Visar det sig att jag orkar ligga steget före och vara kreativ så kanske jag går över till 80% istället.

Finns vissa saker som jag inte är helt beredd på att göra mig av med. Som korv.

Korv ligger mig varmt om hjärtat.

Så till slut blir det kanske raw food 80% och korv food 20%

Det kräver ju att man är engagerad för att klara hela grejen, eftersom det ska groddas i tid och otid. Och sköljas och mixas och blötläggas. Och med ett heltidjobb så är korv lättare än att grodda bönor.

Nu låter det ju verkligen som om jag behöver raw food, är ju lite negativ.

Ärligt talat så tycker jag att livsstilen verkar intressant. Och man dör ju inte av att testa, är det ingenting för mig så lägger jag av. Men jag tror själv att det kan bli en stor förändring eftersom man slipper allt den tunga födan som kroppen ska bryta ner och alla dom gifterna som gömmer sig i konserver och halvfabrikat.

Jag ska bara bunkra upp ett raw food-skafferi och sedan sätter jag igång och testar mig fram.

Jag tänkte, eftersom ni säkert undrar, berätta vad som kan hända på udda klockslag under en dag, som idag, den 21 april, vilken dag som helst.

05.30 - Jag försöker öppna cykeln med husnyckeln.

06.00 - Kommer till jobbet, inga konstigheter.

06.30 - Jobb

07.00 - Jobb på riktigt

08.30 - Frukost blir dock enbart varm choklad för mig för jag försöker vara så hälsosam som möjligt. tihi.

08.45 - Jobba

09.02 - Jag lyfter upp en binge med strössel

09.02.03 - Jag tappar binge, den landar på foten

09.02.05 - Jag reagerar och sätter mig på golvet och håller om foten

09.02.10 - Kollega frågar det uppenbara: Har du inga stålhättor på din skor? (Jag har gympaskor på mig)

09.02-15 - Tänker att jag ska gå till omklädningsrummet och lugna mig

09.02.30 - Sitter i omklädningsrummet, ser att skon blir röd. Blod.

09.03 - Går upp till kontoren, hör snällt ifall någon vill köra mig till akuten denna skärtorsdag.

09.03 - Jag får sätta mig ner. Strumpan dras av. Det ser lite obehagligt ut.

09.03 - Jag gråter

09.04 - Vi lägger om såret

09.20 - Akuten

11.00 - väntar

13.00 - Röntgas

14.00 - Röntgensvar. Öppen fraktur i två tåar.

14.30 - Lokalbedövning. Blod, svett och tårar. Liturally.

14.45 - Nageln dras bort. Blod töms. Ord som "där ser ni att man ser benet" " det är inte bra" "nu blöder det för mycket" sades.

14.50 - Bedövningen släpper. Skriker "aj". Hörs inte. Dem syr 4  stygn till trots att jag ligger och skriker.

14.55 - Dom blir klara

15.05 - Dom lindar foten på mig

15.30 - Stelkrampsspruta

Sedan är man sjukskriven i 14 dagar.

Hur ser en normal dag ut i ert liv?

Nu ska jag göra någonting jobbigt.

Ska lägga ut en bild som jag tog dagen efter nyår.

Och sedan en bild som jag tog i förrgår.

Det känns jobbigt. Kommer känna mig rädd, naken, exposed...

Inte dem bästa bilderna. Men ja. Here we go.

Nää, okej. Skämt åt slidor.

På allvar. Nu.

FÖRE:

EFTER:

(tänker trumvirvel. eventuellt någon klassisk symfoni)

tada.